• rikardloman

#2 Ny D-utbildning i Lund/Vad är dramaturgi?

Uppdaterat: 24 sep.

Efter mer än ett decenniums samarbete med Teaterhögskolan i Malmö (THM) går Språk- och litteraturcentrum (SOL) nu sin egen väg med en ny Dramaturgiutbildning, som jag har fått i uppdrag att utveckla.


Hösten 2010 gavs för första gången den fristående kursen Teaterns teori och praktik (TTP) som var resultatet av Språk- och litteraturcentrums (Lund) och Teaterskolans (Malmö) försök att förena teori och praktik. Det blev en på många sätt helt unik utbildning som bidrog till att utveckla många spännande scenkonstnärer och konstnärskap (ex PotatoPotato, Bombina Bombast). Till hösten 2022 ges kandidatkursen för sista gången, men sen är det slut.


Vad kommer istället? Teaterhögskolan fortsätter med Konceptuell scenkonst (KOS) och Språk- och litteraturcentrum kommer att i högre grad förvalta det arv som finns på platsen. Den nya dramaturgiutbildningen knyter på vissa sätt an till den kurs som Ingvar Holm (1923-2017) en gång startade i Lund. Holm var under första hälften av 1960-talet dramaturg på Dramaten i Stockholm, skrev teaterkritik i Dagens Nyheter från 1950- till 1970-talet, och 1965 startade han den utbildning som fick namnet Drama: teater och film (DTF). Tanken var att dramat är filmens och teaterns minsta gemensamma nämnare, men kanske fanns också en önskan om att filmens popularitet skulle bidra till att bryta teaterns finkulturella prägel. Holm var också ämnets första professor under perioden 1970-1989. Jag kom själv till Lund i mitten av 90-talet och träffade aldrig Holm, men många av dagens film- och teaterskapare, -forskare och fantaster gick DTF. Senare delades ämnet i Filmvetenskap och Teatervetenskap, som hösten 2010 utvecklades till Teaterns teori och praktik.


Den utbildning som inledningsvis ges på halvfart med start HT22 fokuserar alltså på dramaturgi. Vad är då det? Är inte dramatiker och dramaturg i grunden samma sak? Nej, men de förväxlas rätt ofta och Stockholms Konstnärliga Högskola (SKH) ger exempelvis en treårig utbildning i dramatik/dramaturgi. Mitt intryck är emellertid att de flesta som läser där tänker sig en framtid som dramatiker.


Till skillnad från dramatiker arbetar dramaturger inte för att förverkliga egna projekt utan för att förverkliga andras projekt. Rent etymologiskt förenas i ordet dramaturg det grekiska ordet drama, som kommer från det attiska verb som betyder handling, och tourgos, som går att härleda till det grekiska ordet ergo som betyder arbeta tillsammans.

Dramaturgi kom tidigt att förknippas med arrangerandet av dramatiska handlingar i en meningsfull och begriplig ordning. Alla kan i grund och botten skriva ett dåligt drama och kalla sig för dramatiker, men dramaturgens uppgift är att använda sina analytiska färdigheter för att komponera en dramatisk struktur och arrangera handlingar på ett meningsfullt sätt. Dramaturgen är på det sättet dramats doktor.


Aristoteles var den första dramaturgen i ett västerländskt sammanhang. Han skrev inte själv dramer, men han försökte – utifrån sin tids bästa dramer och dramatiker som Aiskylos, Sofokles och Euripides – urskilja receptet för ett idealdrama. Han bröt i detta syfte ner dramer i mindre beståndsdelar och gjorde sig funderingar över exempelvis intrigen (den tillrättalagda handlingen) – som han ansåg vara särskilt betydelsefull – och den effekt som ett lyckat drama har på publiken (han kallade denna effekt för katharsis). Han funderade också vad som utmärker ett dramas början, mitt och slut och hur de ska förhålla sig till varandra, och hur enskilda sekvenser ska haka i varandra för att på ett organiskt, trovärdigt/sannolikt och nödvändigt sätt leda från det ena till det andra utan att helheten faller sönder.


Mycket har förstås hänt sen dess, men Aristoteles funderingar lever i hög grad vidare i exempelvis Hollywoodfilmen och i de överväganden vi fortfarande gör oss kring hur ett drama ska se ut och vilken effekt dramat ska ha. Alla dramaturger i vår tid kan sägas vara förvaltare av Aristoteles granskande sätt att närma sig dramat för att vaska fram ideal som nya dramatiker kan förhålla sig till. Samtidigt finns det förmodligen ingen enskild gestalt som nya dramatiker är lika angelägna att distansera sig ifrån som Aristoteles.


Även om Aristoteles kan sägas vara den första dramaturgen i den västerländska kultursfären så var det tyske Gotthold Ephraim Lessing (1729-81) som med sin essäsamling Hamburgische Dramaturgie (1769) definierade begreppet dramaturg och gav dramaturgen en särskild funktion i det kollektiva teaterskapandet. Lessing gjorde dramaturgen till teaterns egen kritiker, vars funktion det var att ge ledningen råd och vägledning när det gäller pjäsval, pjäsutveckling och iscensättning. Dramaturgen skulle ha ett särskilt öga på estetiska trender och dessutom arbeta för att både upplysa och utmana publiken.


Efter Lessing fick poeten och kritikern Ludwig Tieck (1773-1853) en särskild betydelse. I och med den tyska Shakespeareöversättning som Tieck gjorde tillsammans med August Wilhelm Schlegel (1767-1845) kom dramaturgen även att förknippas med översättningsarbete och scenadaptation.


Det är i hög grad Lessings och Tiecks förtjänst att dramaturgen har en så pass framskjuten position i dagens tyska teater.

I det tyskspråkiga sammanhanget bidrog författaren, dramatikern, regissören och pedagogen Bert Brecht (1898-1956) i modern tid till att ge dramaturgen nya funktioner som uppsättnings- eller produktionsdramaturg. Med Brecht blev dramaturgen regissörens närmaste samarbetspartner med konstnärligt ansvar genom hela processen från förberedelse till konstnärligt realiserande. Dramaturgen fick både ansvar för att göra de efterforskningar som föregick det praktiska arbetet och för att förtydliga iscensättningens estetiska, historiska, politiska och formella aspekter.


Med Heiner Müller (1929-95), som så småningom och långt efter Brechts död skulle bli dramaturg på Brechts teater, Berliner Ensemble, blev dramaturgiska färdigheter en väsentlig del av dramatikerns träning.


Tyskland har som synes en särskilt betydelse för dramaturgfunktionens utveckling. I engelskspråkiga sammanhang dröjde det innan dramaturgen fick samma framskjutna position. Kenneth Tynan (1927-80), som nog idag är mest känd som inflytelserik kritiker vid tidningen The Observer – han såg exempelvis tidigt kvaliteten i John Osbornes Look Back in Anger (1956) och den tidens nya våg av teaterskapare – blev Englands första kända dramaturg när han i början av 1960-talet anställdes som "literary manager" vid National Theatre av konstnärlige ledaren, skådespelaren Laurence Olivier.


Under senare hälften av 1960-talet etablerades i USA, vid Yale (Yales School of Drama), en utbildning i "theatre criticism" och i slutet av 1970-talet gavs den första mastern i dramaturgi på samma plats. Det bidrog till att etablera dramaturgi som ämne på andra universitet och dramaturgen som profession i USA . Med sin särskilda överblick över teaterprocessen, sina kunskaper om drama och sin medvetenhet om estetiska trender och samtidens mest brännande frågor utvecklades åtskilliga dramaturger till konstnärliga ledare.


De böcker som vi idag läser om dramaturgi kommer ofta från USA, exempelvis Mark Blys böcker, Bert Cardullos What Is Dramaturgy? (2000), Mark Chemers Ghost Light (2010) och New Dramaturgy: International Perspectives on Theory and Practice (2014)(redigerad av Katalin Trencsényi och Bernadette Cochrane).


I USA utvecklades även fältet Performance Studies av i första hand Richard Schechner (f. 1934), som inspirerades av Erving Goffmans (1922-82) försök att applicera dramaturgiska begrepp på den vardag vi alla lever i. I Goffmans fortfarande mycket läsvärda bok The Presentation of Self in Everyday Life (1956) användes både litterära exempel, lätt relaterbara, vardagliga exempel och exempel från fältstudier på Shetlandsöarna för att visa hur vi i umgänget med andra iscensätter oss själva och spelar roller för att försöka påverka andra så att de uppfattar oss som vi önskar bli uppfattade.


Jag ska i senare blogginlägg återkomma till Goffmans bok. På senare år har Goffmans sociologisk-antropologiska tillämpning av dramaturgiska tankar utvecklats vidare på det interdisciplinära fält som kallas för "technoself studies" (TSS)(se Luppicini (2013)), som analyserar sambandet mellan mänsklig identitet och teknologi; i synnerhet i de virtuella miljöer som skapas i exempelvis videospel och i onlinesammanhang.


Scenkonsten förändras med nya teknologier och nya medier och när scenkonsten utvecklas utvecklas också nya dramaturgier och nya föreställningar om vad dramaturger gör.

Mycket hände under senare hälften av 1900-talet och ännu mer från och med sekelskiftet 2000. Den polske teoretikern Andrzej Wirth (f. 1927), som grundade Institut für Angewandte Theaterwissenschaft i Gießen i tyska delstaten Hessen, var den som myntade begreppet "postdramatisk teater" för att beskriva denna utveckling och de nya, postmoderna scenkonstnärliga uttryck som inte längre utgick från dialog och linjärt berättande.


Wirth utgick i sina idéer och samtidsiakttagelser från den ungerske teoretikern Peter Szondi (1929-71) och dennes bok Theorie des modernen Dramas (1956), som jag själv har skriver utförligt om i mina böcker Drama- och föreställningsanalys (2016) och Historiska perspektiv på teater (2019). Szondi skriver om det definitiva brottet med den aristoteliska traditionen under första hälften av 1900-talet och ger härvidlag Brechts sk anti-aristoteliska dramatik en särskild betydelse.


Den tyske teatervetaren Hans-Thies Lehmann (f. 1944) har i Wirths efterföljd och i förlängning av Szondis bok behandlat postmodern scenkonst i sin bok Postdramatisches Theater (1999), som framför allt ger en rad olika exempel på scenkonst och scenkonstnärer som väljer bort intrig och karaktär, dialog och linjära förlopp och egentligen drama som vi är vana vid att uppfatta och känna det.


Allt detta är kanske en naturlig konsekvens av att vi lever i en tid då avvikelsen blivit norm, men kanske är det också, som den kanadensiske regissören Robert Lepage (f. 1957) påpekat, vår narrativa vokabulär och kompetens som utvecklats. Vi har idag en helt annan beredskap för att få ordning på omvända och fragmenterade förlopp. Under de senaste åren har en stor del av ansvaret för den sceniska berättandet också flyttats till åskådarna ("immersive theatre") eller till det kollektiv som står bakom eller improviserar fram scenkonstverket tillsammans ("devised theatre").

Idag är dramaturgfunktionen en självklar del av scenkonstpraktiken i länder som Tyskland, Storbritannien, USA och även, fast i mindre utsträckning, i länder som Kanada och Indien. I Frankrike, Polen och Ryssland har dramaturgiska färdigheter utnyttjats men ofta som en integrerad del av dramatikers ansvarsområde.


I länder som Brasilien, Chile, Australien och Sydafrika har dramaturgin utvecklats till ett interdisciplinärt verktyg för att göra upp med det koloniala arvet. Dramaturger har här tagit eller tilldelats uppgiften att förhandla fram narrativ som gör upp med eller försonas med ett traumatiskt förflutet.

I länder som Japan och Syrien tvingas dramaturger navigera mellan nedärvda och påtvingade (västerländska) teatertraditioner som ofta mynnar ut i nya hybriduttryck. I länder som Kina och Iran verkar scenkonsten i större utsträckning som regimernas förlängda arm och där räknas dramaturger antingen till det officiella, sanktionerade eller det inofficiell, censurerade lägret. Denna politisering av teaterlivet och av dramaturgfunktionen präglar även många länder i Öst- och Centraleuropa.


Globaliseringen har annars inneburit att tankar och idéer sprids på en helt annat sätt än tidigare. Förr i tiden var teaterns publik alltid lokal. Med internet och den digitala revolutionen är publiken på ett helt annat sätt förbunden och medveten om vad som händer på andra håll i världen.

Den kanadensiske kommunikationsteoretikern Marshall McLuhan (1911–1980) talade redan i slutet av 1960-talet framsynt om "the Global village"; det vill säga den värld som håller på att krympas till byns storlek eftersom de nya medierna gör att vi numera – ögonblickligen – nås av händelser från de mest geografiskt avlägsna platser och också vänjer oss vid att hela tiden lägga oss i alla andras förehavanden:


The global village is at once wide as the planet and as small as a little town […] where everyone is malliciously engaged, poking his nose in everybody elses business.


Scenkonstnärer har alltid varit gränsöverskridare, men idag är det en realitet som på ett annat sätt än tidigare präglar dramaturgers medvetande och verksamhet. I vår tid får dramaturger också ett annat amsvar för att spegla och förbinda denna nya globala och postkoloniala verklighet.

Som författaren, kuratorn och professorn i dramaturgi vid Yale, Tom Sellar (2015), skriver:


In the era of digital media, theatre practitioners around the world find themselves interconnected as never before; productions, plays, and propsals circulate with fluidity, assisted by a globalized economy and its infrastructure; collaborations and partnerships form readily and regularly across national borders as a de-centered art world orientates itself to new opportunities and imperatives. International collaboration is today a structural necessity rather than an isolated ideological or artistic gesture. The dramaturg, scholar, and critic must offer a practice informed by global currents, maintaining links to multiple theatre cultures as well as supplying expertise and context both at home and externally. (s. 117)


I en inte helt utvecklad teaterkultur som den svenska har dramaturgfunktionen aldrig helt fått fäste eller kunnat utveckla sin fulla potential. Endast ett fåtal teaterinstitutioner har fastanställda dramaturger och när pengar ska sparas är det ofta dramaturgen som ryker först.


Min erfarenhet är dessutom att det i svenskt teaterliv finns en aldrig helt övervunnen rädsla för det akademiska och en motsvarande rädsla för teatern i den akademiska världen. Dramaturger är med sin akademiska utbildning en brygga mellan dessa två världar, men får räkna med motstånd från två håll.

Nu återstår egentligen bara att se om Lunds universitet med den nya dramaturgiutbildningen kan bli Sveriges Yale och på ett liknande sätt bidra till att utveckla dramaturgfunktionen – och i förlängningen svensk scenkonst.



23 visningar0 kommentarer