• rikardloman

#3 En sista semester

Uppdaterat: 24 sep.



Jag ska med det samma be om ursäkt, för jag kan inte sluta skratta när jag tänker på det. Vadå? Att det aldrig, aldrig skulle gå att göra Paulo Virzis film En sista semester (2017), som nyligen visades på SVT, rättvisa på en tidnings kultursida. Jag vet, det är inte roligt, men ändå är det hysteriskt roligt att leka med tanken:


Har vi någon gammal recensent här på redaktionen som kan få det här att verka viktigt? Äldre par. Alzheimers sjukdom. Florida. Någon? 500 tecken, max!


Urkomiskt (den automatiska rättningen föreslog it-komiker och det är förstås bara en dator som kan få till det absurda på det sättet).


Filmen utgår hur som helst från Michael Zadoorians fina roman med samma namn och jag gissar att den passar stillsam läsning som hand i handsken, men filmen är inte på något sätt skräddarsydd för vår hektiska och otåliga tid:


Ge oss för tusan en ung människa som har svårt att finna sig till rätta i tillvaron eller en superhjälte som har muskler att ställa allt till rätta på ett kick.


Jag har inte gjort någon ordentlig inventering, men att döma av de recensioner jag skyndat förbi lyckas de bara snabbt och slarvigt teckna filmens konturer: gamlingar i skraltig husbil, inte dåligt, inte riktigt bra heller.


Ok, så den här filmen tuffar nog obemärkt förbi. Den försvann också relativt snabbt från SVT, men den finns att hyra på nätet och den är förstås klart sevärd.

Det är i själva verket en stillsam och existentiell film som dröjer sig kvar i medvetandet. Och anledningen till att jag vill lyfta fram den i denna blogg om drama och dramaturgi är för det första att jag inte gör någon större skillnad mellan film och teater när det gäller drama och dramaturgi och för det andra för att filmen inte bara använder tid – som alla dramer gör – utan får oss att reflektera över vad tid är och några – men långtifrån alla – dramer gör det också.


Många dramer försöker i själva verket få oss att glömma att tid går. Dramer som får oss att reflektera över vad tid är, som påminner oss om att tid är livstid, vår tid, den korta tid vi har till förfogande, är relativt sällsynta.

För egen del gillar jag En sista semester med det samma. Framför allt för att Donald Sutherland är med. Det var så länge sen jag såg honom i en film, men i min ungdom var han med överallt, inte den typiske Hollywoodhjälten, alltid plågad, ansatt av något som gjorde att hans karaktärer aldrig kom helt rättvända in i tillvaron. Ofta kom de rejält felvända. Att para ihop honom med Helen Mirren är förstås en briljant idé. Hon kom in senare i mitt liv. I själva verket var hon plötsligt bara där, och hon var på ett helt annat sätt skuren i ett stycke och fullt kapabel att möta tillvarons alla farthinder.


Redan det att de sammanförs, som skådespelare, gör något. Han får en (sista?) chans att visa fram mindre smickrande sidor och hon får en chans att komma till rätta med dem. Det är på många sätt motorn i dramat. Han är krökt, hon försöker räta ut, men båda är människor, bräckliga och kantstötta i både kropp och själ, och de är väl medvetna om att det kanske är deras sista semester tillsammans och deras sista resa i livet.

Sutherlands karaktär heter John. Han är gammal universitetslärare i litteratur och har alzheimers. Mirrens karaktär heter Ella och hon har obotlig cancer, men det är han inte riktigt medveten om. Hon är däremot högst medveten om att han håller på att förlora minne och bäring i tillvaron och därför vill hon överraska honom med ett besök i Hemingways hus i Key West i Florida. Där har John hittills bara varit i fantasin, många gånger. Hon försöker ge honom ett nytt minne för livet, samtidigt som hon desperat försöker hålla kvar alla de andra minnen som de delar.

Ur ett dramaturgiskt perspektiv är ”roadmovien” – resan i bil från en punkt till en annan – tacksam för att ge struktur och stadga åt ett händelseförlopp som annars, rent känslomässigt, kan irra rätt rejält. I det inre är det också kaos, men vägen ger styrsel och riktning åt känslorna samtidigt som resan markerar att det ofta krävs en rejäl förflyttning i rummet för att trovärdiggöra att någon plötsligt drabbas av självinsikt eller får en radikalt annorlunda självförståelse. Det händer ju annars sällan.

Här är det alltså Hemingway och Key west som lockar paret med de stela lederna och den sviktande hälsan, som nog borde förhålla sig i ro – barnen söker alltmer desperat övertyga dem om att det vore det bästa – men de har en stark längtan att bryta upp och dra vidare, som förr i tiden.


Ella och John är inte på något sätt hjälplösa. De hanterar både motorvägsbanditer, svek och bristande tillit, men i grund och botten beskriver filmen denna djupt rörande kamp för att stå emot åldrandet, hålla kvar minnena, och hålla kvar den partner som kan intyga att man själv alltjämt är ett levande väsen med allt vad det innebär.

Nåväl, hans minne sviktar och samtidigt bleknar hon bort. Han glömmer till och med att dölja sina svek och det gör henne med ens till en annan person än hon trodde sig vara; den bedragna. Även det står hon ut med, för allt blir i grund och botten obetydligt i dödens slagskugga.


Resan blir inte riktigt vad de tänkt sig. Hemingways hus är numera översprunget museum. Där finns ingen magi, bara stress och det är mer än hjärtat klarar av.


Paradiset ser inte ut som de föreställde sig. Det gör det nog sällan. Istället kommer livet eller döden eller insikten om att livstiden håller på att rinna ut, ifatt dem; den insikt som nafsat dem i hälarna genom hela filmen och som gett filmen dess stillsamma framdrift.

Som helhet är En sista semester en påminnelse om att livet är dyrbart, att tid är en förunderlig sak och att riktigt bra skådespelare är en bristvara.

11 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Vad ska vi egentligen med dessa greker? Det är den fråga som sysselsätter mig genom hela FÖRSTA akten av Penelope på Teater Galeasen. Och ärligt talat, det är en otymplig fråga som man inte utan vidar

Efter mer än ett decenniums samarbete med Teaterhögskolan i Malmö (THM) går Språk- och litteraturcentrum (SOL) nu sin egen väg med en ny Dramaturgiutbildning, som jag har fått i uppdrag att utveckla.