• rikardloman

#4 Recension: Penelope på Galeasen

Uppdaterat: 24 sep.

Vad ska vi egentligen med dessa greker?


Det är den fråga som sysselsätter mig genom hela FÖRSTA akten av Penelope på Teater Galeasen. Och ärligt talat, det är en otymplig fråga som man inte utan vidare ger sig i kast med.


Det jag försöker säga är att det faktiskt inte finns så mycket som konkurrerar med de otympliga frågorna i FÖRSTA akten av Py Huss-Wallins iscensättning. Runt det långbord som drar ut spelet på bredden i Agnes Östergrens scenografi, som begränsar djupet och understryker iscensättningens på alla sätt frontala karaktär, belägras Annika Hallins Penelope av friare som kappas om att dödförklara Odysseus och begrava Penelope i ett nytt äktenskap där män är män och kvinnor kvästa.


Annika Hallins Penelope värjer sig och friarna (Zardasht Rad, Nils Granberg, Patrik Kumpulainen) gör på tur framstötar och låter på tur frustrationen gå ut över Anna-Riina Virtanens tjänsteflicka. Det är i stort sett vad som händer i första akten.

Uttrycksmässigt och känslomässigt lägger sig iscensättningen obevekligt i det som gör våld på sinnena. FÖRSTA akten är så monotont högljudd och oskön och vi känner ända in i benet hur lite friarna förtjänar Penelope. Annika Hallins drottning är först inte så lätt att förstå sig på, men hon lever ändå, medan friarna framstår som förlupna pappdockor som bara är vad de råkar vara i ögonblicket: hånfull, dominant, förslagen, våldsam, undfallande. Friarna är framför allt så unga att man måste fråga sig: Finns det verkligen ingen åldersgräns här på teatern?!


När Staffan Göthes Odysseus anländer (anländer och anländer, egentligen är han plötsligt bara där) är det inte hans paltor och orakade uppenbarelse som drar till sig uppmärksamheten. På ett inte helt medvetet plan tänker jag: Vem slängde plötsligt in en människa i rummet? Med Staffan Göthes Odysseus anländer kropp, röst, erfarenhet, vilja. Det är förstås just så det ska kännas när Odysseus återvänder för att samla upp sin förlorade mantel, återta sin plats i sitt hus och - höll jag på att säga - återta sin plats vid Penelopes sida, men det där sista ska vi snart inse att han inte är beredd att göra. Över, ja, vid sidan av, knappast.


Erövraren Odysseus ska snart ge sig till känna. Inledningsvis är han en spillra av sitt forna jag och det förklarar väl att ingen känner igen honom. Innan första akten är slut har han emellertid tagit itu med de objudna gästerna – rätt åt dem – och plötsligt känner alla igen Odysseus. Och så slutar FÖRSTA akten och under hela pausen tänker jag att det nog bara är applådtacket som återstår.

När ANDRA akten börjar sitter en ansad Odysseus med fötterna i vatten och raklödder till hårfästet. Allt tyder på att en renad hjälte – i andra änden av sin utsträckta katarsis – ska återträda i tjänst som upplyst och respekterad regent och njuta av sin hemkomst. Men när tiggaren kastar paltorna och avslöjar sin renaste uppenbarelse blottar han samtidigt sitt fulaste jag. Staffan Göthes Odysseus har nämligen präglats av ett liv i strid och en vardag som dränkts i blod och brutalitet.

Vi blir lika chockade som Penelope. Denne Odysseus är nog förslagen, men den hemvändande hjälten är framför allt van vid att lösa problem med kniv. Det är den bistra sanning som andra akten kretsar kring och det ger en förtvivlad lyster åt hela iscensättningen och fördjupar den grymhet som första akten försöker svettas, ropa och stampa fram.


Annika Hallins Penelope är i männens våld hur hon än navigerar. för hon lever i en mansdominerad värld. Det är förstås ingen nyhet för henne, men först när Odysseus återvänder inser vi att hennes kamp och offer, hennes vävande och undvikande, inte gäller Odysseus utan sonen Telemakos (Christian Ovidiu Cemirtan/Love Fogelquist). Penelope vill så förtvivlat gärna skona honom från brutala män och hjälpa honom att bli en bättre typ av man.


Annika Hallin är förstås strålande i sitt försvar och strålande i sin gestaltning. Penelope blir genom henne verkligen historien om en mor som är beredd att mörda för att skona sonen och frälsa honom ur den våldsspiral som Odysseus utan vidare är beredd att offra honom åt. Och så har hon ändå överskott att lägga berättelsen till rätta så att undersåtarna ska få lov att fortsätta tro att hjältar och hjältedåd finns trots allt.

Odysseus förlorar hjältestatus inför oss i samtidspubliken, men samtidigt som rollen demaskeras förstärker gestaltningen alla de föreställningar som vi redan hade om skådespelaren Staffan Göthe. Han är verkligen skådespelarnas skådespelare och genom Odysseus visar han vad krig gör med människor och det kryper förstås grundligt under huden i dessa tider.


Denne Odysseus är inte en krigsinvalid – han kan trots allt både stå och gå och alltjämt mörda fiender – men han är likväl en känslomässig krympling som på ett makabert sätt minns sina illdåd och håller andra ansvariga för dem.

Denne hjälte dödar först fäder och därefter deras barn så att de inte ska komma på tanken att hämnas i framtiden. Det är denne hjälte som trogna Penelope får tillbaka och vi förstår att om det bara hade varit upp till henne hade den där väven om hjälten Odysseus för länge sedan repats upp.

Penelopes trohet ger Odysseus förstås inte mycket för och Göthe glider in i svartsjukan lika snabbt som han hoppar ur den. I ena skymtar kärlek fram som emellertid genast skyms av förakt. I ena stunden är han naken inför den som står honom närmat, i nästa stund är han bepansrad igen och ser sig som omgiven av enbart fiender.


Göthes Odysseus kan inte låta bli att hålla Penelope ansvarig för sina känslor och i grund och botten regeras han, som de flesta av oss dödliga, av sina rädslor. De egenskaper och den misstänksamhet som räddade livet på honom på slagfältet och under den irrande hemfärden tar kvickt livet av de drömmar och förhoppningar som Penelope kan ha närt under hans bortavaro.

Staffan Göthe är på en gång så oerhört vacker och så oerhört anskrämlig i sin gestaltning och skådespelarens åldrade kropp och hans privata krämpor talar på ett förunderligt sätt in i gestaltningen. Hans begränsade rörlighet talar inte om åldrande utan om krig. När hans Odysseus i början av andra akten kämpar med att få ner en nytvättad fot i sina skor kan jag inte annat än tänka att det är Odysseus klumpfot som spökar och det var ju så han avslöjade sig för sina närmaste.

Py Huss-Wallin har skrivit manus tillsammans med Nils Granberg och Lena Nylén-Tyrstrup är dramaturg. Deras Penelope blir en berättelse om en mors irrande färd genom hundra faror och lika många förskräckelser för att frälsa sin son i en brutal värld. Men iscensättningen är framför allt resultatet av mötet mellan Py Huss-Wallin och Staffan Göthe; en av våra yngsta, mest lovande regissörer och en av svensk teaters mest ärrade skådespelarveteraner. Så här känns det när två generationer lockar fram det bästa ur varandra och när samtiden lockar fram det bästa ur de gamla grekerna. Plötsligt förstår till och med jag varför vi ännu en gång hämtar saft och kraft i den grekiska antikens nedärvda stoff.

19 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Efter mer än ett decenniums samarbete med Teaterhögskolan i Malmö (THM) går Språk- och litteraturcentrum (SOL) nu sin egen väg med en ny Dramaturgiutbildning, som jag har fått i uppdrag att utveckla.