• rikardloman

#5 För bra för att vara sant! Alex Schulmans Tröstrapporter på Dramaten

Uppdaterat: 22 sep.



Det kan omedelbart verka lite märkligt att Dramaten just i detta nu sätter upp H C Andersens Kejsarens nya kläder. Det är förstås ett väldigt fint äventyr, men har verkligen en 185-årigt text något att säga vår tid och kan den verkligen fylla ut en kväll på Dramatens stora scen?


Dessa skeptiska frågor kommer omedelbart på skam i Alex Schulmans iscensättning av det danska äventyret som på den svenska nationalscenen döpts om till Tröstrapporter. Jag antar att namnbytet har att göra med att beskedlige Schulman inte vill att någon ska råka jämföra honom med en riktig berättare, men jag vill med bestämdhet uppmana unge Schulman att genast kasta av sig blygsamheten och kliva ut ur kulisserna. Våga ta för dig!


Hur som helst, regissör Schulmans iscensättning av dramatikern Alex Schulmans bearbetning av äventyret om en kejsare leder i vissa avseenden tankarna till privatpersonen Alex Schulman, men jag är säker på att denna öronbedövande rundgång är oavsiktlig. Det stämmer säkert heller inte alls att Alex Schulman även ska skriva bok om denna erfarenhet och dessutom en film om hur det är att skriva bok om en föreställning och en podd om hur smärtsamt det är att varken bli sedd eller hörd av omgivningen. Och jag tror inte alls på ryktet att Schulman framöver – om han bara vill – kommer att spelas på samtliga Dramatens scener, samtidigt.


I Alex Schulmans fiffiga bearbetning av H C Andersens äventyr är kejsaren varken klädd eller naken. Han står och går från början till slut i en fånig blå sidenpyjamas; precis en sån som sagans löjliga kejsare ofta sover i. I Dramatens tappning har det helt enkelt, med en infernaliskt ironisk twist, sparats in på kostymerna.

Alex Schulmans kejsare trånar heller inte efter guldtrådar som sägs vara så beskaffade att vanliga inskränkta människor inte kan se dem. Denne bortskämde regent vill istället till varje pris artikulera sig med hjälp av Gustaf Skarsgårds vittberömda skådespelare, som sägs kunna förvandla skrivet grus till talat guld. Här vill Schulmans kejsare att alla hans livsinsikter och -visheter ska basuneras ut, med Skarsgårds benägna bistånd, men i detta äventyr visar det sig att kejsaren har absolut ingenting att säga.


Det som inte framgår av orden i sig visar Skarsgård med små medel genom att höja rösten i trängda lägen och röra sig omotiverat över scenen, som för övrigt är precis lagom gigantisk för att framhäva hur lite som erbjuds publiken. Även som scenograf har Schulman tänkt minimalt, jag menar minimalistiskt.

Regissörens djärvaste grepp är att rensa bort de devota undersåtarna från scenen. Schulman, förlåt, Skarsgård, är ensam uppe på sin balkong. Undersåtarna svassar inte runt regenten på scenen utan har placerats i salongen. Det är vi i publiken som får spela dessa fän med färdigskrivna repliker! Vi säger ah och amen åt alla regentens dumheter. När ingenting erbjuds säger vi ”så återhållet!”; när det förlopp som gestaltas är så banalt att det inte borde kallas för scenkonst säger vi ”så igenkännbart!”; när dramat enögt kretsar kring kejsarens perspektiv, vältrar sig i hans privata tandvärk och i hans totala brist på empati och intresse för andra människor, ja, då säger vi: "åh, ett monodrama minsann, precis som Strindberg!” När ögonlocken blir tunga för att ingenting händer på scenen eller i det egna känslolivet säger vi ”så hypnotiskt!” När vi undrar varför denna tomhet tillåts fylla våra liv och dra livstid ifrån oss säger vi: ”det är alldeles säkert meningen att vi ska lida på just detta sätt, så förträffligt genomtänkt allting!” När vi äntligen lämnar Dramaten säger vi: ”Det är en föreställning som växer”, för den kan verkligen inte krympa en millimeter.

Det svider förstås rejält i stoltheten att gapa så dumt inför ingenting, att buga och skrapa med foten, och det är verkligen ett djärvt grepp av en debuterande regissör/dramatiker/scenograf (och allt annat som inte är skyddad yrkestitel eller fastskruvat i golvet)!

Min enda invändning mot iscensättningen är egentligen att regissören helt plockat bort H C Andersens pojke, han som till slut ropar: "Men han har ju inga kläder på sig!" Det är trots allt en viktig del av Andersens äventyr. På Dramaten finns ingen pojke som med ens avslöjar vuxenvärldens fåfänga och förblindelse, men jag är säker på att regissören på detta sätt vill uppdatera och ge extra snärt åt H C Andersens äventyr. Borta är alltså Andersens knorr; den som med ens gör oss alla klarsynta. Här fastnar vi istället i en olidlig, beundrande loop där vi som dumma får tvingas bräka: ”så naket!”


Det är utan tvekan en stor kväll som jag sent ska glömma. I övrigt säger jag bara: Tack och lov för att det finns människor med integritet på nationalscenen, vår sista skattefinansierade skans i kulturskymningen. Det hade varit lätt, i dessa svåra och kaotiska tider, att bortse från trehundra år av levande speltradition och ackumulerad kunskap och att helt enkelt kalla in en populär poddare eller youtuber som redan har allt och så bara ge honom allt han pekar på.

Hatten av för den svenska nationalscenen som håller konstens fana så högt! fint av Dramaten att högtidlighålla H C Andersens äventyr på detta sätt (det 185-åriga jubileet hade helt gått mig förbi). Och till slut ett enfaldigt leve för en blå sidenpyjamas!
18 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Vad ska vi egentligen med dessa greker? Det är den fråga som sysselsätter mig genom hela FÖRSTA akten av Penelope på Teater Galeasen. Och ärligt talat, det är en otymplig fråga som man inte utan vidar

Efter mer än ett decenniums samarbete med Teaterhögskolan i Malmö (THM) går Språk- och litteraturcentrum (SOL) nu sin egen väg med en ny Dramaturgiutbildning, som jag har fått i uppdrag att utveckla.