• rikardloman

# 1: Är det någon som vet vad Ingvar Oldsberg håller på med nuförtiden?

Uppdaterat: 24 sep.

Två saker. Vi tar lätt varandra för givna. Det är det ena. Ett tag var Ingvar Oldsberg överallt i tv-rutan och det var svårt att föreställa sig att det skulle kunna vara annorlunda. Nu ser tv-rutan väldigt annorlunda ut. Den är antingen gigantisk, täcker en hel vägg, eller så är den försvinnande liten och ryms i en näve och följer med oss vart vi än går.


Och Oldsbergs leende är borta. Det lever bara i våra minnen, men minnet är kort. Nyss var han överallt, nu är han inte mer.

Det andra är att vi tar för givet att andra – om de ännu lever – ska vandra in i vårt synfält och vifta med armarna för att bevisa att de fortfarande finns. Befinner de sig inte i vårt synfält så finns de inte riktigt och då gör de sig i regel först påminda igen när någon meddelar att de definitivt lämnat oss.


Jag tänker mig att Ingvar Oldsberg var minst lika levande och lika mycket människa under de sista åren av sitt liv, fram till sin bortgång den 10 februari 2022, från det att han lämnade På spåret och Bingolotto, under den period då han inte kunde ta sig utanför lägenheten vid Avenyn i Göteborg och inte höja vårt humör i diverse underhållningssammanhang. Men det är som Stefan Sundström sjunger i Trägårn – tongue in cheek förstås – ”syns du inte finns du inte”:


Syns du inte finns du inte / Var det nån som sa /Man kan se sej själv i tv men om man finns det vete fan. / Alla söker sej till scenen / Till slut står alla där /Med en 4-årings darr i benen / Som att va ful och jävligt kär

Och onda ögon dömer oss / Det är ögon av kallt stål / Vill man vara älskad är det dumt att bli idol / Men jag vet en hemlig trädgård / I min glömda fantasi / Vill du får du komma dit med mej och vara fri

Blommorna har vingar och fladdrar runt ikväll / Och i träden åker fåglar karusell / Här blir inget exponerat för nån jury / Onda ögon gör dej snurrig / Bedömd berömd och glömd och tömd / Skit i dom min vän och kom till den plats jag sjunger om / Va med mej i trädgården i kväll

Alla tunga sorger / Har jag lagt i en kompost / Till våren kan jag gödsla glädjen med den / Så du kan väl komma hit nu / Inte längre risk för frost / Kom ut i min trädgård / kom och titta på den.


Och så sjäng alltså Stefan Sundström innan han drog sig tillbaka till sin egen trädgård. Bra för åkerbruket, men jag hade gärna hört mer av hans röst i offentligheten.

Det är inte lätt att vara helt fri i vår tid. Om du i högre grad vill dra dig tillbaka till din hemliga trädgård och gödsla din utsatta livsglädje får du omedelbart se till att sälja in det som en programidé för TV4.

Det finns ingen rättvisa i detta. Jag minns att en dansk journalist frågade fotografen Jacob Holdt (f. 1947) – en förvaltare av traditionen från den dansk-amerikanske socialrealistiska fotografen Jacob Riis (1849-1914) – vad han egentligen gjort av sitt liv efter fotoboken Amerikanske billeder. En personlig rejse gennem det sorte Amerika (1977). Han var inte på samma sätt i rampljuset längre, men Holdt förklarade att han, förutom att fortsätta med sitt liftande, vagabondiska fotoliv, hade rest land och rike runt, till små bibliotek och klassrum, för att föreläsa för ungdomar om rasism i USA. Han var i allra högsta grad aktiv; bara inte på tv eller i danska tidningar som Politiken, Information, Jyllands-Posten, Berlingske eller Weekendavisen, och det är där publiken förvissar sig om vem som fortfarande lever och har hälsan.


I en liknande tonart minns jag att en teatermänniska för många år sen i en internationell teatertidskrift efterlyste regissören och pedagogen Radu Panciulescu (1930-2019). Hon hade mött honom i något sammanhang, han hade gjort intryck och hon undrade var han blev av. Jag mötte honom själv, men lärde aldrig riktigt känna honom, däremot vet jag att han blev en mycket uppskattad lärare på Teaterhögskolan i Malmö från 1980-talet och framåt. Det var alltså där han blev av, men han försvann från den internationella radarn. Han hängav sig helt enkelt åt undervisningen och levde framför allt kvar i det intryck som jag vet att han gjorde på generationer av skådespelarelever.


Jag har aldrig haft och kommer aldrig att få den synlighet och uppmärksamhet som Oldsberg, Sundström, Holdt eller Radu en gång hade. Jag har inte heller lika uppenbart som dem retirerat från offentligheten, men man kan ju ändå känna sig mindre offentlig och ha lite dåligt samvete för det. Offentligheten är trots allt allas och om du inte tar plats är det någon annan som gör det.


En av mina studenter, Åsa, som är ett socialt geni, rev nyligen biljetter på den biograf där hon extraarbetar och hon började prata i dörren med en filmrecensent från Sydsvenskan. Hon berättade att jag var lärare på hennes kurs, Teaterns teori och praktik, och recensenten – Annika Gustafsson, Malin Krutmeijer? – sa att hon kände till mig, "men vad gör han nu?" frågade hon. Åsa sa att jag hade fullt upp med mina studenter. Och så är det ju. Undervisning tar tid och under de senaste två decennierna har jag i undervisningen på Lunds universitet, (dåvarande) Malmö Högskola och Teaterhögskolan i Malmö mött många av de unga människor som kommer att prägla svensk scenkonst och film under de närmaste decennierna. Det är oerhört givande, men det sätter inga direkta spår i den sfär där vi förväntas vifta med armarna och visa för andra att vi ännu lever.

Vi är i så hög grad vad vi är i andras ögon. Och så är det kanske i ännu högre grad i vår tid, trots att det i grunden är så lätt att ”nå ut”. Vi är inte längre beroende av de gamla etablerade kanalerna. Nu är ordet fritt – och bruset öronbedövande.

Den digitala eran har helt förändrat förutsättningarna för vår offentlighet; fler kommer till tals, men det är svårare att göra sig hörd; det finns gott om utrymme för alla, men det har inneburit att det å ena sidan gäller att höja rösten för att överrösta alla andra och å andra sidan gäller att fatta sig så twitterkort som möjligt. Samtalet blir nödvändigtvis svartvitt snarare än nyanserat och måste i högre grad appellera till de mest lättretade och lättsmälta känslorna.


I dagens offentlighet dominerar inte Oldsberg trösterika ”allt kommer att gå bra” eller Holdts engagerade "Det här måste vi göra något åt" eller Radus "Så här gör du för att bli bätre". Det som låter mest och går att formulera kortast är för det mesta ett brutalare ”FLY!!!” eller ”NEJ!” Det måste finnas en "sense of urgency", som de säger på engelska, en slags chockeffekt, en provokation, "a call to arms".


Jag skrev själv i Dagens Nyheter från mitten av 1990-talet fram till hösten 2019, men det blev över tid uppenbart att teater och scenkonst ansågs mindre viktiga att bevaka. När frilansarna samlades var det för att vi skulle få veta att svångremmen behövde dras åt ytterligare och arvodena hållas nere även fortsättningsvis. "Ingen läser ju papperstidningen längre." Det sas så ofta att jag själv slutade tro att vi hade någon framtid. Så länge beundrade kollegor som Leif Zern, Ingegärd Waaranperä och Betty Skawonius finns kvar finns det förstås hopp för DN:s teaterbevakning, men jag tror att det står lite illa till med den nödvändiga återväxten, nästa generations teaterkritiker.


För de gamla papperstidningarna – och för en tidnings kulturbevakare – är det förstås ett problem att det finns så mycket att konkurrera med och överrösta i vår tid, men den omedelbara responsen på DN när den digitala eran på allvar slog igenom var ett desperat: "Skriv fortare och kortare!" Någonstans på vägen togs de duktiga redaktionssekreterarna – de viktiga första, kritiska läsarna – bort. Jag älskade att få respons från exempelvis Lennart Kuick och Lotta Olsson. Om de tyckte att den inskickade texten var bra så sa de alltid det och om de inte tyckte att texten var bra så såg de alltid till att den blev bättre.


Hitom dem uteblev responsen eller så fick man helt enkelt bara veta hur många tecken den inskickade texten behövde kortas för att få plats i papperstidningen som paradoxalt nog fortsatte vara alltings mått.

Längd och lämning var för övrigt det enda som diskuterades på DN när jag slutade och det är på många sätt journalistikens brottaröra. Du tror att det handlar om innehåll, men i första hand förväntas du fylla din lediga lucka och skriva så att det blir enkelt att sätta en lockande rubrik.

Inget förändrades i grunden med inträdet i den oändliga digitala sfären. Tempot blev bara högre. Idag måste även våra folkvalda politiker servera sina världsförändrande visioner med ett tidtagarur i handen.


I vår tid finns för första gången i världshistorien oceaner av digitalt utrymme att låta tankar utvecklas fritt i ett delat, offentligt rum, men paradoxalt nog är det istället kortast möjliga formulering som gäller. Tanken är aldrig helt ledig; det är för det mesta tankens givakt som gäller.


Vi skulle behöva Ingvar Oldsbergs avväpnande leende på rätt många områden, som en påminnelse om att vi ändå först och främst är människor och att allt annat faktiskt inte är så viktigt som vi inbillar oss.

Synligheten både kostar och kräver; den kräver att du är aktiv och anpassar dig efter vad folk känslomässigt vill engagera sig i för stunden och och den kräver att du ger upp något av dig själv (exempelvis det du brinner för eller vill läsa din begränsade livstid på, vare sig det är tid med familjen eller otympliga idéer som ska förverkligas) och synligheten kostar både tid och ofta också pengar (om du exempelvis på konstgjord väg vill påverka de nyckfulla algoritmgudarna)


Kanske måste vi ibland bli osynliga för andra för att bli synliga för oss själva. Kanske är det bara något gubbar reflekterar över; kvinnor har sen urminnes tider fått stå ut med att bli osynliggjorda, förbisedda, krympta och utskrivna ur historien i alla möjliga sammanhang.


Det där med att lämna spår efter sig är kanske också "ein männlicher Frage", som den tysk-amerikanska politiska tänkaren (hon ville inte kallas för filosof) Hannah Arendt en gång sa i en intervju. En manlig åkomma, så att säga; män vill alltid vara fruktansvärt inflytelserika. Arendt ville själv framför allt bli klokare på saker och ting, tänka och skriva sig till den fördjupade förståelse, som hon beskrev som en slags "Heimatsgefühl"; en känsla av att komma hem i stora vida världen. Det är i grund och botten detta konstnären Martin Jacobson beskriver i tidskriften Artlover (nr 49, 2021) när han säger:


För mig definieras en konstupplevelse av att jag plötsligt står inför någonting som jag aldrig sett förut men som jag känner igen mig i. Det är en känsla av att plötsligt vara hemma i världen, och inte separerad.


Och så är det ju. Det finns ingen bättre känsla än att uppleva konst och känna sig hemma och hel i världen. Konstupplevelsen är alltid långsam, kräver uppmärksamhet för att riktigt aktiveras i oss, men den kan nog också som få andra saker hela oss. I bästa fall uppstår en märklig resonans mellan konstupplevelsen och de egna livserfarenheterna som på ett särskilt sätt gör världen tydlig och skarp i konturerna, eller som på ett särskilt sätt griper in i egen oro och egna förhoppningar.

Min avsikt med denna blogg är att visa att det fortfarande finns människor som tar teater och scenkonst på största allvar; som verkligen tror på konstens transformerande kraft. Och i grund och botten är det väl vår förbannade skyldighet – alla vi som ägnat en stor del av våra liv åt scenkonst och som i hög grad lever av och för scenkonst – att lämna spår efter oss, att visa att vital scenkonst faktiskt finns, även om det inte riktigt märks på kultursidorna. Det är min bestämda avsikt att i detta digitala forum skriva alldeles för långt om framför allt drama, dramaturgi och scenkonst i olika former; och bara om det som verkligen intresserar mig och om det som jag inte vill ska glömmas bort eller förbises i samtiden. Då och då kastar jag in en liten näve gödsel som förhoppningsvis kan omsättas i egen kreativitet, vare sig den ska exponeras för en skoningslös jury eller tas om hand i den hemliga trädgården!
24 visningar0 kommentarer